Det skulle jag verkligen vilja ha.. Ett liv där man vaknar upp på mornarna och känner att man verkligen vill gå upp ur sängen och uppleva saker! Men det händer liksom aldrig, inget spännande alls.. Jag jobbar på ett jobb som jag hatar, med en chef som hatar mig, känns det som iaf.. Hade det inte vart för mina underbara flickor där så hade jag inte orkat ett steg till.. Men men, jobba bör man annars dör man..
Men jag hade verkligen velat ha ett nytt spännande jobb, eller spännande behöver det inte heller vara.. Kanske cafe o få träffa massa människor som inte är för bittra, få fixa iordning sig och känna att man vill vara snygg när man går till jobbet, det hade oxå varit nått det.. Men framför allt vill jag ju komma in på min utbildning, vill göra något för mig själv!
Det enda som får en att gå upp ur sängen nu för tiden är peter, och jag förstår verkligen inte hur han står ut med mig just nu.. Jag är inte ledsen, jag är inte glad, jag är inte arg, jag bara är.. Orkar inte prata, orkar inte le, orkar inte leva.. Han är det enda som gör det värt det, han och min familj så klart.. Hatar att se oron i hans ögon när han ska åka till jobbet för att han inte gillar hur jag utvecklas, att jag inte kommer vidare och att jag aldrig blir bättre.. Jag vill verkligen må bättre, men när jag inte vet vad det är så vet jag inte vad jag ska göra åt det..

I helgen va jag ute 2 gånger, det har jag seriöst aldrig varit innan, men jag behövde fly, behövde komma bort.. Vara glad johanna som aldrig mår dåligt och som alltid är glad och som folk gillar att vara runt.. Sen vet jag väll inte om jag lyckas bli den personen någonsin, jag kanske är skit tråkig även då men det struntar jag i.. Men det funkar inte, det kommer det aldrig att göra, det går inte att fly ifrån sitt eget huvud..

Jag har tagit mycket skit på sistone, umgåtts med mycket människor som inte fått mig att må bra, som tagit en massa ifrån mig och fått mig att tvivla på mig själv.. Allt bara för att jag är rädd för att stå ensam kvar.. Men vad är egentligen bäst, att vara ensam själv eller ensam och utsatt bland massa människor?

Jag kanske inte kan hitta bra människor, jag kanske dras till dåliga människor.. Jag kanske är en dålig människa själv? Men det kan jag ju inte tro, jag måste ju förlita mig på att jag är en bra människa och att jag kommer att träffa bra människor som gillar mig för den jag är..

Jag är egentligen en stark människa som klarar av att bli nedputtad på marken, borsta av byxorna o resa sig igen, det svåra kommer i när man inte kommer ihåg hur man ska göra för att resa sig upp, hur man gör för att gå vidare.. Mina ben bär mig inte och det är för tungt.. Men jag kommer att minnas, för ajg har underbara människor runt omkring mig som kommer påminna och påminna tills jag minns.. Och då ska jag resa mig upp, ta ett språng och springa.. Springa ihop med alla vackra underbara människor som finns där ute, alla mina gamla underbara och nya som man kommer möta.. Det kommer jag göra!

Jag måste bara samla lite krafter först..